Jag har just sett andra avsnittet (av tre) av dokumentären om Astrid Lindgren. Jag blir alldeles tagen av vilken observant och tänkande människa hon var - och av hennes förmåga att omvandla både sina tankar och erfarenheter till bra litteratur. En litteratur som ofta vänder sig lika mycket till vuxna, även om det nog är barnen som mera omedelbart kan ta till sig det hon skriver.
Jag blir också, kanske inte tagen, (imponerad är inte heller riktigt rätt), men berörd, kanske, av vilka otroligt bra dokumentärfilmare/producenter som Svt har tillgång till. Med en förmåga att gå nära, med respekten bevarad. Vackert filmade och med förmågan att just beröra. Kristina Lindström som gjort just den här dokumentären känner jag inte till sedan tidigare - jag har missat den hon gjort om Olof Palme tidigare. Men Tom Ahlands alla dokumentärer har jag försökt se, andra minns jag inte namnen på. Men jag minns människorna jag fått möta genom dem - Hästmannen, de två småländska bröderna som gjorde saft av björksav, den nästan dubbelvikta (pga ryggfel) kvinnan i Halland som älskade sina kor över allt annat, kvinnan som drev pensionat i Hultsfred ...
Det finns en speciell kvalitet över svenska dokumentärer och Svt, som jag inte hittar i något annat land. Kanske Danmark, grannlandet, ibland.
Ibland är det riktigt bra tv på TV.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar