En mycket liten ö

Idag hade jag en premiär-upplevelse. Det är 15 år sedan jag kom till Smulan för första gången (ett par veckor till bara) och jag har nyss börjat på mitt tredje år som deltidsboende här.

Den där processen ska jag faktiskt försöka sammanfatta vid tillfälle - men tillbaka till premiär-ögonblicket ...

Att min pappa dog förra veckan, har jag bara berättat för mina närmaste vänner hemma i Sverige, och för hyresvärdsfamiljen här, och 2 engelska väninnor, varav en befinner sig i England.
Ändå ...

Efter förmiddagspromenaden gick jag bort till min lilla affär för att fylla på förrådet av äpplen. På väg ut igen med min äppelpåse mötte jag en engelska jag är mycket ytligt bekant med och kanske träffat 2-3 gånger de senaste åren. Vi har inte mötts i år, så jag började säga "hej, hur står det till?" när hon börjar med att beklaga sorgen efter min pappas bortgång. Mycket engelskt och artigt, naturligtvis.

Och då inser jag att jag numera omfattas av den regel som säger att vad du än gör så vet resten av byn det nästan innan det hänt. I mitt fall avgränsat till den lilla kretsen av engelska heltids/långtidsboende på ön. Där känner alla alla, vet allt om alla och pratar om allt med alla :).

Två slutsatser kan dras av detta: jag blir mer etablerad här för varje år (även för dem jag knappt mött) och jag måste börja tänka på att jag syns!