Vindstilla och varm sol - vi blev lite svettiga i solen för första gången i år när vi gick på promenad. Jag satt också på köksbalkongen en stund, och där var det varmt!
Morgonen började väldigt bra. Jag var så tidigt klar med frukosten att jag hann putsa köksfönstret. Där fanns det massor av Sahara-sand kan jag berätta. Promenaden var också härlig.
Men sedan gick det raskt utför, tyckte jag. Efter sju mödor och stort besvär (även från mina vänner) fick jag tag på diabetessköterskan hemma i Sverige till slut. Jag har inte fått diabetes (ännu), men mina värden ligger för högt. Det där får utredas i sommar när jag kommer hem igen - förutom att sköterskan förstås går på semester i 3 veckor när jag kommer hem. Och att den andra sköterskan ska sluta i maj och inte har någon efterträdare ännu.
Tills dess ska jag kolla mina värden här, motionera mycket och äta socker-, kolhydrat- och pastafritt. Inga kakor, inga sötsaker. Och så skulle jag inte stressa upp mig!
Det tog mig en stund att smälta vad hon sagt, men när det började gå upp för mig vad det innebär är jag inte glad. Jag har redan varit tvungen att välja bort en hel del av livets goda pga mina andra sjukdomar, och nu blir det ännu mera.
Och att promenera, som jag ju är väldigt förtjust i, nu ska bli ett måste - det tar bort glädjen i det för mig.
Smärre livskris, alltså. Jag får väl vara deprimerad över detta ett tag. Men hellre är jag deprimerad här i solen och värmen än i Sverige ...
Jag tröstade mig med att putsa balkongdörren också, för att kunna titta på havet. Det var inte mindre Sahara-sand på den sidan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar