Jag har tittat på svensk TV nu ikväll, via svtplay. Det var Tom Ahlands dokumentär "Gymnasten som lärde sig gå" - den sändes för någon vecka sedan. Jag är ett väldigt starkt fan av Ahland, han gör de mest fantastiska dokumentärer. Personliga, nära, starka, respektfulla ... Och nu runt en tillvaro jag är så väldigt bekant med.
Nu hade han följt Marcus, då 19-årig elitgymnast som bröt nacken 2011, från olyckan och fram till nu. Barnbarnstjejen har ju varit gymnast i många år - och jag minns ännu när vi fick veta om Marcus skada ett par timmar efter att det hänt. Hur hemskt det var, och vilken otrolig otur han hade som landade så fel efter en volt. Jag minns också att ganska snart spred sig ett Youtube-klipp bland gymnasterna, där hans kompisar filmat honom på sjukhuset. Gymnastvärlden är ganska liten på de nivåerna, så vi fick höra lite då och då hur det gick för honom.
Nu har jag tillbringat en lång stund med att se honom träna lika fokuserat och hårt på att komma tillbaka till nästan full rörlighet. En fantastisk resa! För mig syntes elitidrottaren så tydligt i hans ögon och i hans envishet - bara en gång till, bara en gång till ... Jag är verkligen berörd på djupet.
Underbart!
Imorgon har jag strömavbrott, bara så att ni vet ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar