Jag: på väg i godan ro och med gott humör ner till stranden, och har uträttat ett par ärenden på vägen. 25 meter kvar till sjösidan och kaffet jag längtar efter.
Strandvägen: en grop i, stenen "bortfrätt" och urholkad av saltvattnet som slår in under vintern och stannar kvar.
Jag: trampar förstås i nämnda grop utan att se den, stukar vänsterfoten, faller handlöst framåt och landar på höger knä och båda handflatorna, allt medan innehållet i min strandkasse far iväg och diverse pinaler sprids ut på gatan ...
Förre busschauffören: kommer förbi i den lilla bussen som ibland används som extrabuss. Tittar noggrant på mig där jag ligger, svänger runt mig och fortsätter.
Två grekiska damer: Sitter på grekiska damers vis på muren mellan trottoar och strand och tittar nyfiket på mig medan jag försöker ta mig upp, så där chockat darrig som en kan bli när en liten olycka inträffar så oväntat. När jag lyckats - och plockat ihop mina pinaler - börjar jag linka de sista meterna. I jämnhöjd med där de sitter undrar de: Hur gick det?
Jag: Inte bra alls! Och fortsätter linka. Kommer fram till sjösidan. Blod rinner på högerbenet och jag kan ju känna hur vänsterfoten svullnar.
Strandbars-ägaren hälsar och undrar hur är läget? Får syn på mitt knä, undrar om jag vill ha is, tittar en gång till och säger Po,Po (usch/oj då) och går och hämtar jod. Häller ut på en servett och pressar mot mitt stackars knä.
Jag: går ner till solsängen och sätter mig där - inte helt lätt! Ytterst tacksam blir jag när han kommer med både is och kaffe.
Imorgon kommer Unga Damen, och jag ska möta henne på flygplatsen. Totalt 8 timmar retur. Och lite gående emellanåt, till båtar och bussar och biljettkiosker. Faktiskt inte kul alls ...
Hörde nu ikväll att det varit strejk igen inne på fastlandet - nu var det metron som stod stilla, även ut till flygplatsen. Jag tar buss, men jag vill absolut inte ha strejk någonstans och trängas i överfulla bussar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar